Då var det dags att vrida tillbaka tiden, men inte på det sätter jag hade önskat. Vaknade till att pelletspannan stannat. Innan klockan var halv 9, var hela familjen uppe.
Ångesten har spelat mig spratt denna veckan på maxad nivå. Och att lämna min ytterdörr känns otroligt jobbigt.
Bilen bara kronglar. Nu väntar jag in en lagning på den. Men känns som allt som. Kan gå snett går snett. Det finns så mycket jag hade velat säga men det kommer inte ut ur munnen. Minnet sviker mig totalt. Orken håller bara liten stund. De dagliga frågorna som - vad ska vi göra för mat? Jag måste tvätta o.s.v känns jätte tunga, men man kämpar på.
Lilltösen har fått feber och börjar bli förkyld igen, knappt hunnit bli av med den förkylningen hon hade. Stora tjejen har klarat sig än så länge. Tillsammans i veckan bakades det kanelbullar och cheesecake. Och avslutades med disco för Stina i fredags. Igår hade även hon lite pyssel stund hos mormor medans vi fixade lite hemma. Det är tur att jag har mina flickor som ger mig så mycket energi påfyllning. ??
Veckan i sig har varit väldigt jobbig med mycket tårar, då många tankar har gått till min älskade finen.
I morgon 29/10, ska jag taitu med ett besök hos min läkare för diskutera en tumör diagnostik. Och även smärtor som blivit värre sedan bilolyckan förra sommaren.

Jag undviker inte någon, det är min ångest och mitt mående som gör att jag håller mig hemma. Och det är så mycket i mitt huvudet så jag glömmer mycket. Jag försöker hitta tillbaka men det tar långtid. Men det hjälper inte när ni blir arga på mig för jag glömmer eller för jag inte orkar sätta mig i bilen och köra.