Alla ser ett ansikte. Och tror i hopp om att det skall vara bra. Men helt ärligt . Mitt hjärta brinner, min kropp faller sönder. 
Jag saknar dej så mycket . Varje dag trillar tårarna från min kind och jag tvingar mig bita så hårt , för att inte brista . 
Jag vill bara få se dej. Smärtan är så hemsk att veta att du aldrig mera kommer komma hem till oss. 
DU hann aldrig fylla 9 år. du fick aldrig chansen att börja i 3:dje klass. Jag hatar denna hemska sjukdom. Varför ska någon behöva få cancer. Och framför allt ett litet barn? Dem har hela sitt liv framför sig ?
     
Ni kan aldrig förstå hur det känns att sitta på en stol brevid sin dotters säng, och få frågan är du redo. Hur kan man vara redo? 
Man blir aldrig redo. Att få se sitt älskade barn stängas av, ta sitt sista andetag . Nej, det kan ingen förstå . Det sägs att livet måste gå vidare. Jag har hört det nu några gånger , men hur hittar man den balansen? För den ser jag inte . Jag har fått höra på omvägar att jag upplevs som KALL , men det är jag inte , hade jag kunnat dela med mig av den smärtan jag har inom mig . hade jag gjort det.
Jag kanske inte gråter framför alla jag träffar , men jag biter mig så hårt i käkarna för att orka bemöta alla omkring mig. Ingen ser när jag gråter hemma , eller när jag vaknar av bildera från det sista jag minns. 

Ingen kan förstå hur det känns att veta att det var en biverkning av medicinen som gjorde buksportköttlen inflamerad . Jag hatar det organet , VARFÖR ?? Den tog både min dotter och min Pappa. Ingen förstår hur jag trasas sönder inom mig. 
Jag lever för mina andra 2 Barn men i rädsla att dem med ska bli sjuka. Varje dag jag vaknar ber jag om att dem ska må bra .
Min mamma har också fått utså denna hemska sjukdom och fortfarande gör. Och det är med en rädsla varje dag att den ska förgöra henne . Ingen kan någonsin sätta sig in i mitt Liv eller säga Anna, JAg förstår .

Mannen som uppfostrade mig dog .
Kvinnan som uppfostrade mig Kämpar dagligen mot Cancer ,
Mitt barn , jag bar på i 9 månader , som jag uppfostrade i nästan 9 år , togs ifrån mig pga av den JÄVLA cancern. 

Jag hör dagligen det är dags att gå vidare . Och stå på dej , kämpa. Eller varför är hon så kall? 
Det ni inte ser är att jag balanserar på ett Ben och rädslan jagar mig i ryggen. Tårarna rinner varje dag av saknad och oro att det sker igen . Mina flickor förlorade en syster , Jag mitt barn . Vi kämpar varje dag att inte falla samman .

VART är rätten att få sörja idag ?! finns den ..