Känslorna kokar inom mig. Oron att tappa fokus och balans som inte finns. Såg att Darin, kommer ha spelningar i Sverige. Du ville inget hellre än att gå och titta på honom. Vi planerade att när han skulle spela så ska vi åka dit och lyssna. Men det fick du aldrig. Det var så mycket du ville. Men inte hann göra. Jag saknar dig så mycket. Min älskade flicka. Det har gått tre månader. Och jag kämpar för att överleva varje dag. Försöker hinna med allt. Försöker vara där för allt. Inom mig är det så jobbigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag blir så stressad för allt. Medans andra ser mig lugn. Men känslan att vilja, men inte orken finns. Jag saknar dej så mycket. ?????????

Då var det dags att vrida tillbaka tiden, men inte på det sätter jag hade önskat. Vaknade till att pelletspannan stannat. Innan klockan var halv 9, var hela familjen uppe.
Ångesten har spelat mig spratt denna veckan på maxad nivå. Och att lämna min ytterdörr känns otroligt jobbigt.
Bilen bara kronglar. Nu väntar jag in en lagning på den. Men känns som allt som. Kan gå snett går snett. Det finns så mycket jag hade velat säga men det kommer inte ut ur munnen. Minnet sviker mig totalt. Orken håller bara liten stund. De dagliga frågorna som - vad ska vi göra för mat? Jag måste tvätta o.s.v känns jätte tunga, men man kämpar på.
Lilltösen har fått feber och börjar bli förkyld igen, knappt hunnit bli av med den förkylningen hon hade. Stora tjejen har klarat sig än så länge. Tillsammans i veckan bakades det kanelbullar och cheesecake. Och avslutades med disco för Stina i fredags. Igår hade även hon lite pyssel stund hos mormor medans vi fixade lite hemma. Det är tur att jag har mina flickor som ger mig så mycket energi påfyllning. ??
Veckan i sig har varit väldigt jobbig med mycket tårar, då många tankar har gått till min älskade finen.
I morgon 29/10, ska jag taitu med ett besök hos min läkare för diskutera en tumör diagnostik. Och även smärtor som blivit värre sedan bilolyckan förra sommaren.

Jag undviker inte någon, det är min ångest och mitt mående som gör att jag håller mig hemma. Och det är så mycket i mitt huvudet så jag glömmer mycket. Jag försöker hitta tillbaka men det tar långtid. Men det hjälper inte när ni blir arga på mig för jag glömmer eller för jag inte orkar sätta mig i bilen och köra.

Idag är en sådan dag då känslorna sitter utanpå kroppen. Det är som hjärnan har en inre fight med sig själv. Jag tänker på dej varje stund, varje minut. Vill bara gå och lägga mig och blunda för att drömma att jag är med dej. Dagarna blir så tomma när dina syskon inte är hemma. Man går från rum till rum. Tror det är dag 2 nu jag startat damsugaren, bara för att få ngt att göra. ?
Josefine min äslakde ängel. Detta är inte rättvist. Jag vill bara ha dej här hos mig. Jag vill inte befatta mig med att du aldrig kommer hem mer.
Jag saknar dej så mycket. Jag vet att du ser på mig vart du än befinner dej. Älskade lilla flicka ?

Alla ser ett ansikte. Och tror i hopp om att det skall vara bra. Men helt ärligt . Mitt hjärta brinner, min kropp faller sönder. 
Jag saknar dej så mycket . Varje dag trillar tårarna från min kind och jag tvingar mig bita så hårt , för att inte brista . 
Jag vill bara få se dej. Smärtan är så hemsk att veta att du aldrig mera kommer komma hem till oss. 
DU hann aldrig fylla 9 år. du fick aldrig chansen att börja i 3:dje klass. Jag hatar denna hemska sjukdom. Varför ska någon behöva få cancer. Och framför allt ett litet barn? Dem har hela sitt liv framför sig ?
     
Ni kan aldrig förstå hur det känns att sitta på en stol brevid sin dotters säng, och få frågan är du redo. Hur kan man vara redo? 
Man blir aldrig redo. Att få se sitt älskade barn stängas av, ta sitt sista andetag . Nej, det kan ingen förstå . Det sägs att livet måste gå vidare. Jag har hört det nu några gånger , men hur hittar man den balansen? För den ser jag inte . Jag har fått höra på omvägar att jag upplevs som KALL , men det är jag inte , hade jag kunnat dela med mig av den smärtan jag har inom mig . hade jag gjort det.
Jag kanske inte gråter framför alla jag träffar , men jag biter mig så hårt i käkarna för att orka bemöta alla omkring mig. Ingen ser när jag gråter hemma , eller när jag vaknar av bildera från det sista jag minns. 

Ingen kan förstå hur det känns att veta att det var en biverkning av medicinen som gjorde buksportköttlen inflamerad . Jag hatar det organet , VARFÖR ?? Den tog både min dotter och min Pappa. Ingen förstår hur jag trasas sönder inom mig. 
Jag lever för mina andra 2 Barn men i rädsla att dem med ska bli sjuka. Varje dag jag vaknar ber jag om att dem ska må bra .
Min mamma har också fått utså denna hemska sjukdom och fortfarande gör. Och det är med en rädsla varje dag att den ska förgöra henne . Ingen kan någonsin sätta sig in i mitt Liv eller säga Anna, JAg förstår .

Mannen som uppfostrade mig dog .
Kvinnan som uppfostrade mig Kämpar dagligen mot Cancer ,
Mitt barn , jag bar på i 9 månader , som jag uppfostrade i nästan 9 år , togs ifrån mig pga av den JÄVLA cancern. 

Jag hör dagligen det är dags att gå vidare . Och stå på dej , kämpa. Eller varför är hon så kall? 
Det ni inte ser är att jag balanserar på ett Ben och rädslan jagar mig i ryggen. Tårarna rinner varje dag av saknad och oro att det sker igen . Mina flickor förlorade en syster , Jag mitt barn . Vi kämpar varje dag att inte falla samman .

VART är rätten att få sörja idag ?! finns den ..